Älskade, saknade Frode.

Vi vill tända ett ljus för vår älskade Frode, som i måndags plötsligt lämnade oss och tassade över till katthimlen. Du fattas oss!

Vackra, godmodiga, kloka Frode, på en av sina favoritplatser - vår säng.

Vår fina Frode i sin korg, nyss hemkommen.

Frode som liten bebis på den bild som talade så direkt till oss, att han sen blev vår!


Vila i frid, du älskade lilla katt.
Tack för alla fina stunder du gav oss. Tack för din tillgivenhet och villkorslösa kärlek.

Selma undrar: kan inte hundar simma????

Gåta: VAD tittar lillhussarna på, som är så roligt?

Jo, en hund, som lär sig simma!

Matte skulle på hundsim, sades det. Först trodde jag att hon menade, att HON skulle lära sig simma hundsim. Det hade inte förvånat mig. Matte ÄR märklig.
Men nu var det inte hon, utan Jasper, som skulle simma. Då inställer sig följande försiktiga undran: KAN INTE HUNDAR SIMMA?

Jag kom över följande dokumentation över simtillfället. Här ser man tydligt att hunden måste öva på att simma. Besynnerligt.


Alla vet att katter kan simma av sig självt. Om vi skulle bli tvungna. Jag trodde det var likadant med hundar, men uppenbarligen inte. Götapetter.
Jag måste forska i detta. Det är något lurt.

Selma redogör: Framställd, uppgådd och bliven!

Här har jag "GÅTT UPP I PANEL". Ren lögn. Jag har inte gått upp någonstans, jag lovar.

Här blir jag framställd. Farbrorn skriver om mig. En roman, kanske?

Jag är nu framställd. På ett bord, hos en gubbe som klämde på mig, hystade runt mig, kelade lite och pratade rotvälska om mig med andra tvåbeningar. Dessa tvåbeningar såg allvarliga ut, nickade då och då, log mot varandra. Några av dem betedde sig ytterligt nervöst. Alla verkade tycka att rotvälskan var fängslande intressant. Jag fattade inte ett jota, och var glad när jag fick lägga mig i min bur igen - där matte förövrigt lagt fram vänligt svalkande sand i en låda. Mycket omtänksamt. Jag undrar dock var hon hade tänkt att jag skulle göra mina...eh...naturbehov.


När jag som bäst låg och flörtade med förbipasserande, kom matte med bestämda steg och slet - ja, SLET mig (bryskt, också!) ur min bur, och klev iväg med mig. Jag hade GÅTT UPP I PANELEN. Jag ber att få tala om att jag inte hade gått upp någonstans. Jag låg hela tiden i buren. Jag gick väl omkring lite, för det var lite långtråkigt. Men UPP kunde man helt enkelt inte gå. Hemma går jag gärna upp på bordet, fönsterkarmen eller på diskbänken. Det får jag inte, och kommer någon på mig, så lyfts jag ner. Fair enough. Men nu hade jag verkligen inte gjort något. Och PANEL? Ööööh? Jag har definivt inte gått upp på något som kallas vare sig panel eller kamel, haha!! (ibland är jag så övermåttan rolig att jag nästan kvävs av kattskratt)

Nytt klämmande. Nytt gosande. Många tvåbeningar. Prat, rotvälska, fikonspråk. Päls, massa, underull och öron. Man får stå ut. Man får stå ut. Sen var allt slut och vi åkte hem. Jag fick en glasbit. Hade varit bättre med färs.

Så var den dagen slut. Jag har blivt FRAMSTÄLLD, Fått Ex 1, NOM och GÅTT UPP I PANEL.

Jaha. Whatever.

Selma avslöjar: Senaste tidens märkliga händelser...

Är det våren? Är det våren som får min människa att bete sig huvudlöst, impulsivt, oberäkneligt och nyckfullt? För den senaste tidens märkliga händelser kan väl knappast anses vara övertänkta, välplanerade, balenserat funderade över eller skrivna någon bra - dåligt - lista om? Här spatserar man i godan ro, med lite av vinterslöheten fortfarande lojt vilande i morrhåren, och så bara händer det de mest pälsresande saker, helt utan förvarning, orsak, förklaring eller nödvändighet. Kanske är det våren. Eller är det den där förvirringen, den som gjorde att matte tappade bort bloggar och förälskade sig i en spinkig Djävul. Devil, menar jag. Förlåt, DEVON, var det visst. Nu har hon förvisso lyckats hålla liv i samma blogg undan Stora Bloggdöden, i flera veckor, och jag har inte hört knystas om Djävulen på ett tag. Då kan man få för sig att allt har blivit normalt. Jag inser nu att Matte har gått och planerat den senaste tidens kaos, med berått mod, fullt avsiktligt, medan hon invaggat vissa av oss i en känsla av falsk förnöjsamhet. Följande har hänt: Och märk väl: det finns bildbevis!

En dag, då jag som vanligt vaktade skannern, uppdaterade datorn med jämna mellanrum och kontrollerade temperaturen i sovrummet, började matte jaga runt med telefon, handdukar, småpryttlar såsom sax, tråd, liten flaska och annat som jag inte vet namnet på. Lillmatte kokade vatten och bar runt på saker, alltmedan stormatte gav order till det stackars lilla barnet. Jag trodde först att alla vi fyrbeningar lyckats mobilisera till försvar mot något som måste bedömmas som annalkande katastrof, då matte uppenbarligen förlorat förståndet, så döm om min förvåning, för att inte säga BESTÖRTNING när den oerhörda sanningen går upp för mig: Källa, en av våra, är med människorna! Jag insåg genast att hon tvingats gå över frivilligt, och att hon nu var förlorad! Plötsligt stängde människorna in sig med Källa i ena lillmattens sovrum, okänt vad som där pågick. Efter en stund kom en tant med blommor. Okänt varför. Nåväl. Efter några fasansfulla timmar av väntan och oro, kom så matte ut, dörren stod öppen, och jag smet in. Vad skådar då mitt norra öga? Jo, DETTA låg i en plastlåda:

Detta, och två andra liknande betingelser. Kattungar, säger matte. Råttor, säger jag!!

Vi förstår ingenting. Det känns.....mysko. Luktar bedrägeri. Verkar misstänkt. Enligt männikorna ska de stanna i tolv veckor. Vi får väl se hur det blir med den saken, hrm.

Men detta är inte allt. Det kommer mer. Men nu måste jag ta en paus. Det tär, att tala om dessa svåra ting. Det tär.

Jasper 6 veckor och underbar!

Jasper, 6 veckor, finner sig väl tillrätta hos lillmatte Linnea. Behöver det sägas att Linnea satt stilla i över en timme? När det var dags för fika fick hon äta med en hand.

Även husses hjärta har den lille krabaten stulit!

Funderar på livet.

Så fantastiskt fin!



Kommentar överflödig

Selma rapporterar: vi ska få en Jasper!

OOOOHH. Nu är det spännande! Nu vet jag inte på vilket av mina fyra ben jag ska stå på! Vi ska få en kompis! En MYCKET annorlunda varelse! En HUND. Götapetter! Jisses! Dra på trissor!Han kommer om bara några veckor och han ska inte få äta vår mat och inte ligga i min säng för han ska få en egen och han kommer att ha roliga leksaker med sig hit och han kan inte kissa på katt-toan utan måste bäras ut (??????) och kissa utomhus (?????????) och han kan inte lämnas hemma ensam ( vaddå? VI är ju här. jämt! ) på jättelänge och han har svans som jag men den viftar han på när han är glad (???????) säger matte och inte när han är arg som jag och han heter Jasper som ett Jasplan fast inte riktigt och, och, och....

Puh.

Det är så spännande!! Såhär ser han ut, Jasper:

Min lillhusse Viktor gillar visst alla fyrbeningar. Och vi gillar honom!

Det var första gången han var ute, när människorna var och hälsade på honom. Jag förstår detta. Ute är inget vidare. Inte konstigt han ser lite sur ut!

Gaaanska söt. Inte lika söt som jag. Men gaaanska.

Jag tror.....ähh....kissar han, eller????




Lillhusse igen. Såklart

Selma funderar: Modellandet

Matte har för sig att jag är någon slags fotomodell. Jämt smyger hon runt med den där kameran och ställer sig in på de mest avskyvärda sätt för att få oss katter att sitta uppflugna än här, än där. Plötsligt får man sitta på bordet. Kameran kommer fram i ett nafs om man råkar spatsera på köksbänken. Och så detta lismande! Otäckt. Nåväl, så länge jag får sitta i mattes knä på kvällarna, blir bjuden på allehanda godheter, såsom gräddfil och äggula eller nötfärs, och så länge det arbetas (människor kallar det "lek") ordentligt varje dag, så får man vara nöjd. Då är kanske lite modellande inte hela världen.

Snygg? Tänkte väl det.

Ja, hrm. Här har jag alltså spökats ut i rosa. Det var inte min idé.

Selma förklarar: Det är jag som är Selmabullen

Det är jag som är Semlabullen. Det ska inte förväxlas med en delad vetebulle med grädde och mandelmassa i mitten och mumsigt, vitt stoft ovanpå. Nej, jag kallas Semlabullen helt enkelt för att jag är rund som en semla och lika söt. Åtminstone tycker matte det. Kanske är jag lika god också? Nåväl, ni ska alla vara välkomna till min blogg. Glömde ju av att skriva det, för jag var så ivrig att sätta igång. Här på bloggen är det jag som är redaktör. Det kan hända att de andra blådamerna eller Rödingen Frode också får komma till tals här, men det är jag som bestämmer. Det KAN också hända att matte har svårt att hålla de där människorklorna borta från tangenterna. Hon kan va sån, matte.
Tjenixen!

Selma presenterar: Mamma och Jag.

Här är mamma och jag. Vi fick vara fotomodeller för matte, och titta så fina vi blev! Här leker jag med en vippa som letat sig under täcket.

Kolla in min mamma! Hon är den sötaste mamman som finns!

Är vi lika?


Mamma har så vackra ögon..


Kanske jag också får det?




Min mamma.

Vara för sig själv en stund, sa Frode

Undrar just om jag kan lägga mig här nu? Vore skönt med en stund för sig själv, utan blådamerna....Oj, vad trött jag är, känner jag nu...

Men, för bövfelen! Vadan detta? Kommer en blådam i fall? Så, schas nu Tindra. Jag var här först, seddö.

Tindra: Näää, var han här? Han märker nog inte om jag lägger mig försiktigt, försiktigt. Eller vad tror du, Matte? Sjutton också att jag inte ser vad han sysslar med. Bäst att verka ointresserad....

Frode: - Kära lilla du, har du inte förstånd att avlägsna dig från min säng ögonaböj, så måste jag stirra ut dig. Ger du dig? Och ta ner den där lilla blåtassen, du.

Frode: -Men dra på trissor, här kommer nästa blåmonster. Hm, undrar just var jag ska nafsa nu då? Får inte tag liksom....

Selma: - Du fuuuuuskar, du är mycket större än jag! Matte, matte, Frode fuskar, säg till honom! Jag är liiiiiten...